Hej Christer!
  Jag viste inte att din mamma hette Desirée. Det är synd att din mamma dog.
 Grinade du när hon dog? Det skulle jag göra om mamma dog i 3 år minst.
  Hur såg din mamma ut.
  Jag törs inte hälsa Roy och Daniel. Hur ser din fru ut? Är hon
  snell? Tycker hon om barn? Hur många år är hon? Hur många år
  är du? Jag förstår att den som vann vart Gette glad och den som
  förlorade vart gette arg.
HÄLSNINGAR LINA.

Hej Lina.

Tack för fina kortet.
Det var toppenjättefint.

Jag har haft så mycket att göra på jobbet så jag har inte haft tid att svara till dej.
Du ska veta att det inte bara är din mamma som måste jobba mycket.
Vuxna gör så. Det är jobbigt.
Men det är roligt också.

Jag letade efter bilder på min mamma, men dom är nog nerpackade så att dom är svåra att hitta.
Men jag lovar att jag ska leta, så att jag snart kan visa dej.

Jag ska försöka hitta några bilder på min första tupp också.
Jag har haft flera tuppar.
Den första hette Oskar och den fick jag av min pappa när jag var 6 år.
Först hade vi den hemma i lägenheten. Där bodde den i bakugnen i spisen, när den bara var
liten kyckling.
För den tyckte det var för kallt inne.

Jag kan berätta många historier om den tuppkycklingen. Oskar, alltså.
Men sen blev den för stor och då var vi tvungna att ge bort den till en hönsgård.
Först var den så liten och rädd då, så att alla hönorna hackade på den.
Hönor gör så. Inte snällt, tycker jag.
Sen blev han stor och Kung i hönsgården.
Men han kände fortfarande igen mej.
På sommaren var min mamma och jag på semester och bodde i närheten i ett litet hus.
Då kom tuppen Oskar och väckte mej varje morgon, med alla hönsen i släptåg.
Och jag kunde bära omkring på den jättestora tuppen. Och alla hönorna tittade på.
Det är alldeles sant, för det har jag foto på.

Christer
 

Kapitel 2
 
PS.
Alla hönorna kacklade också, när dom tittade på.
Ka-ka-kaka-ka.
När jag bar Oskar.
DS
 

Kapitel 3

När Oskar var liten och bodde hos oss i bakugnen så blev han så
bortskämd.
Han tyckte om kokt potatis.
Och den skulle vara lagom varm, lite ljummen.
Kan du tänka dej:  När han skulle äta, så var jag tvungen att sitta
bredvid honom och picka med fingret mot golvet.
Då åt han, och hackade i potatisen i takt med att jag pickade med
fingret.
Pick-pick-pick-pick.
Annars åt han inte!

Christer
 

Kapitel 4

Subject:
        Du vill väl inte höra mera om Oskar?
      To:
        Lina Lehnberg <Lina@pernilla.com>

Det vill du väl inte?
Va?

Christer

Subject:
            Re: Du vill väl inte höra mera om Oskar?
      From:
            Lina Lehnberg <Lina@pernilla.com>

JAG VILL HÖRA MERA OM OSKAR

HÄLSNINGAR LINA
 
 
Kapitel 5

 Vi bodde i en lägenhet på andra våningen i ett hyreshus. Det var i Göteborg.
Göteborg är en fin stad. Där är jag född.
Vet du var Göteborg ligger?

Oskar fick springa omkring fritt på golvet överallt.
Han var ju bara en liten tuppkyckling, som bodde i bakugnen.

När man gick omkring i lägenheten så sprang han efter så fort han kunde.
Det var så att han riktigt lutade i svängarna. Så fort fick han springa.

Han ville inte vara ensam.
Han trodde nog att jag var hans hönsmamma.

Ibland bajsade han på golvet.
Det gjorde inte så mycket.
Han var ju så liten, och det blev inte så mycket.
Det var lätt att torka upp.

Utom en gång.
Jag hade färgpenna, en sån där som man måste vässa med pennvässare eller kniv.
Det var en anilinpenna, med väldigt stark färg.
Jag vässade den med kniv.
Jag hade väl precis börjat få använda kniv själv, sex år sådär var jag.

När jag vässade den kom det några såna där små väss-spån, du vet, som det blir när man
vässar blyertspennor med kniv, på golvet.

Oskar pickade i sig väss-spånen, förstås. Han trodde väl det var nåt gott.

Sen bajsade han anilinbajs med lila färg i flera dar.
Stor lila fläckar på golvet.
Dom gick ALDRIG att få bort.

Många år efter att Oskar flyttat till hönsgården, och blivit Kung där, kunde man se hans
fläckar på golvet hemma hos oss.

Och då tänkte man på det, att fläckar är också historia.

När man ser en fläck på en möbel eller på ett golv kan man tänka på den som gjort den.
Ibland blir man arg när nån gör en fläck.

Men, efteråt, länge efter, då tänker man oftast fina tankar, och blir inte arg.

Så är det...
 

Kapitel 6

Subject:
            Re: Lite till om Oskar
      From:
            Lina Lehnberg <Lina@pernilla.com>

HEJ CHRISTER!

JA JAG VET VART GÖTEBORG LIGGER JAG HAR VARIT DÄR I LISEBERG
OCH HYRDE EN STUGA. DET VAR JÄTTE ROLIKT DÄR. HAR DU VARIT DÄR
NÅGON GONG? JAG TYCKER ATT DET ÄR JÄTTE KUL NÄR DU BERÄTTAR OM
OSKAR FORTSÄTT MED DET. JAG TÄNKTE GÖRA EN BOK AV DET. LETA UPP
KORTET MED OSKAR ÄR DU SNÄLL.

HÄLSNINGAR LINA.
 
Jodå.
Jag har varit på Liseberg många gånger.
Både när jag var liten och när jag var stor, för då har jag gått dit med Buster och Svante, när dom var små.
En gång var jag ensam på Liseberg med en kompis, som hette Lasse. Vi var nog så där nio år gamla.
Vi åkte karusell och berg-och-dalbana jättelänge, för vi tyckte det var så roligt.
Vi åkte ända tills jag blev yr i huvudet och började kräkas jättemycket.
Då var det inte roligt.
Sen fick vi ta spårvagnen hem och jag mådde illa hela tiden.
Så kan det gå till i Göteborg.

I morgon har jag nog hittat en bild på Oskar, kanske.

Hälsningar  Christer
 

Kapitel 7

Här är en bild på mej och Oskar. Längst till höger.
Vem ser busigast ut av dom här barnen?

 
Det är jag som har Oskar i famnen.
Oskar var rätt stor, va? Kung i hönsgården.
Han hackade aldrig mej.
Men alla andra.

Flickan i mitten hette Gunnel, och hennes pappa hade cykelaffär.
Och så hade han motorcykel.
En gång skulle Gunnels mamma, som var ganska tjock, åka med på hans motorcykel, där
bakpå.
Men hon höll sig inte fast riktigt.
När Gunnels pappa startade motorcykeln åkte hon baklänges av och rullade runt i en
kullerbytta på huvudet. Som ett nystan.

Det såg jätteroligt ut. Alla vi barn skrattade så vi kiknade.
Jätteroligt var det.
Men Märta, så hette Gunnels mamma, hon blev så arg, så arg.
Hon kanske slog sig lite. Fast inte så farligt sa vi, för hon var så tjock så hon studsade,
trodde vi.
Hon gjorde sig i alla fall inte illa.
Hon blev bara arg. Väldigt arg. På Gunnels pappa, och på alla barnen som skrattade.

Pojken längst till vänster hette Jan-Olof. Kallades för Jompa.
Hans pappa och mamma hade lärt honom att om en vuxen talade till honom var han tvungen
att svara artigt.
Om han inte visste vad han skulle svara så skulle han säja "Jaså".

Vi hittade ofta på rackartyg ihop. Han var nog en riktig busunge, den där Jompa.
En gång så åkte han fast.
Det var en vuxen som skällde på honom för något vi hade gjort.
Petat med käppar i en myrstack tror jag.
Och ju mer den vuxne skällde, desto lugnare stod Jompa där och sa bara "Jasså".
Och desto argare blev den vuxne.
Men Jompa sa bara "Jasså".

Sen kallade vi honom inte för Jompa längre.
Vi kallade honom för Jasså.
 

Kapitel 8

Subject:
            Re: Om Göteborg
      From:
            Lina Lehnberg <Lina@pernilla.com>

JAG VILL ATT DU SKRIVER OM OSKAR NU! SNELLA . HÄLSNINGAR LINA.
 

Subject:
            Re: Bild på Oskar
      From:
            Svante <svante@taki.pp.se>

Har du varit så liten?????

Det här kortet har jag aldrig sett. (Kuckelikul)
Fortsätt gärna att skicka en kopia av breven, det är ganska spännande.

/Svante

Subject:
            Re: Bild på Oskar
      From:
            Christer
        To:
            Svante <svante@taki.pp.se>

Förresten tycker jag att jag är mig rätt lik.
Så de så.
 

Kapitel 9

 Den kvällen jag fick Oskar glömmer jag inte.

Min pappa kom hem från sjön. Hade varit ute på resa.
Han var sjökapten då.
Och hade eget stort fartyg som låg i hamnen i Göteborg.
Ardennia hette fartyget. (Detta var efter att han var sjörövare.)

Han kom hem och kramade mamma och mej.
Luktade tobak, båt och pappa.
Hela tiden pep det. Jag trodde det var hans portfölj som gnisslade.
Kanske hade det kommit saltvatten i handtaget så det rostat?
Gnissel, gnissel.

Ser lurig ut. Så öppnar han portföljen.
Och ut hoppar en liten, alldeles gul, pytteliten kyckling.
Pip-pip-pip-pip-pip-pip...

Den springer på golvet, och halkar omkull.

Pappa säjer
"Han heter Oskar. Jag har köpt honom på loppmarknaden i Antwerpen."
(Loppmarknad är ett ställe där det finns en massa stånd och man kan
köpa allt möjligt. Allt som finns, det finns där.
Antwerpen är en stad i Belgien.)
"Det är Christers kyckling."

Mamma säjer "Ska vi verkligen ha honom hemma menar du?"
"Javisst" säjer pappa.
"Jag köpte honom i Antwerpen. Det var den piggaste av dom. Han
hoppade upp i min hand på direkten. Han har valt mig. Då kan jag inte
svika honom."

"Det är en äkta vit leghorn!"
"Men han är ju alldeles gul!"
"Han blir nog vit sen, när han blir stor."

"Men han fryser" sa mamma.
"Då får han bo i ugnen", sa pappa.

Och så blev det.
 

Kapitel 10

När Oskar frös så brukade han hoppa upp på min mammas axel.
Där satte han sig under hennes hår och burrade upp sig. Det var varmt och skönt.
Och då kunde han följa med vart hon än gick. Då slapp han känna sig ensam.
Det gillade han.
Han var en väldigt bortskämd tuppkyckling, Oskar.
 

Kapitel 11

Subject:
            Re: Lite grann till om Oskar
      From:
            Lina Lehnberg <Lina@pernilla.com>
        To:
            Christer

Jag förstår att oskar tyckte det var varmare under din mammas hår och att han
satt kvar vart hon en gick det skulle jag ochså göra om jag var han fast nu är det
så att jag inte är han. När skriver du om din pappa som var sjörövare?
Hälsningar Lina.
 

Kapitel 12

Snart, kanske.

När Oskar blev för stor så var vi tvungna att ge bort honom till en hönsgård.
Man kan inte ha en stor tuppkyckling hemma i ett hyreshus. Inne alltså.
Han bajsade för mycket på golvet, och så ville han inte vara ensam.
Och vi kunde ju inte stanna hemma hela tiden.
Vi gav bort honom till några på landet som vi brukade hyra hos på somrarna.

När vi skulle åka iväg med Oskar till landet då måste vi åka tåg dit.
Det var min mamma och jag. Och så Oskar.
Vi hade Oskar i en tårtkartong, med rött snöre om.
Han var inte större än så.

Men när vi kom på tåget så ville inte Oskar vara kvar i tårtkartongen.
Kom ihåg att det var en väldigt bortskämd kyckling.
Och han var van att gå fritt.
Han tjyppade och pep och hojtade så till slut så släppte jag ut honom i tågkupén.

Och då kom konduktören. Han ville ha betalt för Oskar också.
Det var väl en dum konduktör!
Till slut gick vi med på att betala för Oskar.
Men, då kunde han inte ta betalt!
För han HADE inga kycklingbiljetter.

Så Oskar fick åka gratis på tåget i alla fall.

Hur Oskar hade det i hönsgården, det har jag redan berättat om.
Det var inte lätt i början.
Men sen blev han KUNG.

Man måste nog vara lite bortskämd om man ska kunna bli kung.
Han var en väldigt bortskämd tuppkyckling, Oskar.
 

Kapitel 13

Subject:
            Ursekta
      From:
            Lina Lehnberg <Lina@pernilla.com>
        To:
            Christer

Lina Lehnberg wrote:

   hej igen!
  jag måste vara knepp eftersom jag aldrig skikar några mail till dig men jag ska försöka att förbetra mig.
  Det var ett marsvin jag fick. Hur går det för dig hemma?
  jag har det bra i allafall.just nu passar jag fåglar det är 3 stycken undielater det är mamma pappa och
  barn mamman heter Selma pappan heter Helge och barnet heter Lillen. Vi passar dom derför att dom
  borrar i badrummet.
Lina

Kapitel 14

Subject:
            Re: Ursekta
      From:
               Christer
      To:
                Lina Lehnberg <Lina@pernilla.com>
 
Nej, det gör inget om du inte har tid att skicka mail jämt. Jag förstår att du har massor
att göra med alla undulaterna och marsvinet som borrar i badrummet.
Håller dom på och borrar hela tiden? När du badar också?
Är du säker på att det är undulater? Det kanske är hackspettar istället.
Dom borrar mycket med näbben, har jag hört.
Oskar borrade aldrig. Han bara hackade lite på folk som han inte gillade.

Hälsningar Christer