icon_home icon_sitemap icon_email

left_endcap

right_endcap

trattgrammis 2

Principen för hornhögtalare har varit känd sedan urminnes tider

"Veckat" exponentialhorn

Veckad exponentialhorns-högtalare enligt Werner Schmacks

Nu för tiden är det väldigt få som har hört
riktig Hi-Fi


Var det möjligen bättre förr?

Som vanligt beror svaret på hur man ser ser det.
Om man ser till återgivning och ljudbild så var det nog så. Numera låter man oftast heminredningssynpunkter ta vestibulum molestie ipsum. Därför vill man ha högtalarna  små och många. Mellanprissatta 5.1-system är väl ok för att få en rumskänsla. Men sällan kan de, med sin syntetiska ljudbild, kan göra anspråk på låta riktigt bra. För det är komponenterna oftast alltför usla. Imponerande för den oinvigde kanske, men knappast hi-fi.

För att få de små högtalarna att låta acceptabelt förses de ofta med inbyggda förstärkare och filter för att kompensera för brister i låda och högtalarelement. Ofta drivs dessa extraförstärkare av kraftdelar som inte ens skulle klara av att ladda upp en iPhone.

För den renlärige audiofilen, med förankring i den forntid då begreppet hi-fi uppfanns, ska högtalare vara stora, bastanta, effekttåliga och baserade på solida akustiska principer.
De ska drivas av rejäla förstärkare med låg distorsion och kraftig nätdel.

Därmed intet ont sagt om minihögtalare och liknande, de har säkert en given plats i rumsarkitekturen. Och det är kanske möjligt att göra en fantastisk 5.1 anläggning om man väljer sina komponenter väl. Och har en välfylld plånbok.

Men låt oss slå fast att

“Man ska inte låta barn göra vuxnas arbete!”

Det behövs alltså riktiga högtalare för att det ska låta bra.

Det handlar alltså om TRYCK i basen

Vi lånade, köpte och byggde själva allehanda representanter för olika högtalarfilosofier. Eller man kanske snarare ska säga recept. Vi studerade teorier och räknade. Vi lyssnade på allt vad den tidens seriösa hi-fi auktoriteter hade att säga. Vi mätte ljudtryckskurvor, frekvensspektra och distortion.

Men framför allt lyssnade vi och jämförde.

En av de stora auktoritetena på välljud hette Kjell Stensson. Just det, han med aprilskämtet om att göra sig en färgtv med hjälp av att spänna en nylonsturmpa framför svartvita tvrutan. Stensson pläderade att, för att få riktigt bra bas, man borde bygga ett hus med hela källarvåningen bestående av en gigantisk högtalarkon. Hur man skulle göra om man ville ha stereo framgick inte riktigt. Man fick väl bygga två hus, och ha ett öra i varje, kanske?

En annan stor högtalarsvensk var Stig Carlsson, han med kolboxhögtalarna. Han gick ibland under ärenamet “Högtalar-Jesus”. Carlsson-lådorna var flitigt kopierade av alla amatörsnickare runt om i landet. Ibland med gott resultat.

Carlssons lådor var flitigt i bruk både bland audiofiler och vanligt folk. De hade emellertid den praktiska nackdelen att högtalaren befann sig uppåtriktad alldeles under ett nät, som inbjöd till att ställa ifrån sig ölglaset på när det var fest. Hade man då oturen att någon råka välta glaset, så upphörde musiken och partystämningen blev något sordinerad.

Överhuvud taget kom vi snart på att det fanns en klar konflikt mellan välljud och vad som var praktiskt avseende fysiska dimensioner och annan utformning av lådorna.

Svenskarna var inte bortkomna, men givetvis fanns det även gott om auktoriteter utomlands, både i England, Tyskland och USA. I England var det mycket basreflexlådor, medan James B Lansing i USA och Paul Klipsch lanserade både hornhögtalare och mera exotiska skapelser, alla med bra tryck i. Tyskarna Werner Schmacks, Hans Herbert Klinger var de riktiga oraklen beträffande hornhögtalare.

Till en bra högtalarlåda måste man ha en bra drivare, högtalarelement. Isophon, JB Lansing och Sinus var stora i branschen. Även Philips hade en del populära högtalarprodukter. Tyvärr kostade drivarna ofta ganska mycket pengar. Det var viktigt att låda och drivare passade ihop. Lådans uppgift var enkelt uttryckt att överföra högtalarkonens rörelser till den omgivande luften på ett effektivt och välljudande sätt.

Ofta kunde man med en väl utformad låda använda ett billigare högtalarelement och ändå få det att låta ganska bra. En dålig lådkonstruktion kunde däremot inte ett aldrig så bra högtalarelement rå på.

Läs mera om exponentalhorn och våra rön på följande sidor

panel_tl

panel_tr

Högtalarprovarna

Vi var ett litet gäng ljudintresserade teknologer som gick på Chalmers Tekniska Högskola på 1960-talet. Vi höll på byggde och provade olika förstärkare och högtalare. Intresset höll i sig även efter studietiden och vi träffades ibland och jämförde ljud. Vi spelade jazz, klassisk musik och annat. Mingus, Bach, Basie, Stockhausen, Bengt Hambreaus var husgudar. Gemensamt för vår musik var att den krävde bra basåtergivning. Ljudvolymen var ofta långt över hälsosamma nivåer.

Vi provade olika högtalarkonstruktioner: bafflar, slutna lådor, basreflexlådor, elektrostater och andra. En del konstruktioner stod vi själva för, andra var från annat håll. I Sverige på 60-70-talen var det mycket vanligt att man byggde högtalare själv. Carlsson-lådorna var de vanligaste byggobjekten ute bland folket. Resultaten varierade, men märkligt nog lät det ibland förvånansvärt bra.

Vi fann efter ett tag en konstruktion som var outstanding när det det gällde att återge VÅR musik: nämligen hornhögtalarna.

Exponentialhornet överträffade det mesta

* Hornet klarar att återge basen ända långt ner till djupaste nivåerna.

* Rent och klart basljud - inte alls så fluffigt som och distorderat som ljudet från basreflexlådorna.

* Mycket bra verkningsgrad, man klarar sig med mycket lägre förstärkareffekt och får ändå en helt tillräcklig ljudvolym även för extrema krav.

* Även “billiga” högtalarelement låter bra. I själva verket ska man inte använda alltför “mjuka” högtalare för hornen.

PICT0022_b

En trumpet är ett exempel på ett exponentialhorn. Man får en bra anpassing till den omgivande luften. Men det är svårt att blåsa bastoner på den. Den är allför kort och utträdesarean är för liten.

panel_bl

panel_br

Taki Sweden AB 2015. All Rights Reserved..