|
Vi lånade, köpte och byggde själva allehanda representanter för olika högtalarfilosofier. Eller man kanske snarare ska säga recept. Vi studerade teorier och räknade. Vi lyssnade på allt vad den tidens seriösa hi-fi auktoriteter hade att säga. Vi mätte ljudtryckskurvor, frekvensspektra och distortion.
Men framför allt lyssnade vi och jämförde.
En av de stora auktoritetena på välljud hette Kjell Stensson. Just det, han med aprilskämtet om att göra sig en färgtv med hjälp av att spänna en nylonsturmpa framför svartvita tvrutan. Stensson pläderade att, för att få riktigt bra bas, man borde bygga ett hus med hela källarvåningen bestående av en gigantisk högtalarkon. Hur man skulle göra om man ville ha stereo framgick inte riktigt. Man fick väl bygga två hus, och ha ett öra i varje, kanske?
En annan stor högtalarsvensk var Stig Carlsson, han med kolboxhögtalarna. Han gick ibland under ärenamet “Högtalar-Jesus”. Carlsson-lådorna var flitigt kopierade av alla amatörsnickare runt om i landet. Ibland med gott resultat.
Carlssons lådor var flitigt i bruk både bland audiofiler och vanligt folk. De hade emellertid den praktiska nackdelen att högtalaren befann sig uppåtriktad alldeles under ett nät, som inbjöd till att ställa ifrån sig ölglaset på när det var fest. Hade man då oturen att någon råka välta glaset, så upphörde musiken och partystämningen blev något sordinerad.
Överhuvud taget kom vi snart på att det fanns en klar konflikt mellan välljud och vad som var praktiskt avseende fysiska dimensioner och annan utformning av lådorna.
Svenskarna var inte bortkomna, men givetvis fanns det även gott om auktoriteter utomlands, både i England, Tyskland och USA. I England var det mycket basreflexlådor, medan James B Lansing i USA och Paul Klipsch lanserade både hornhögtalare och mera exotiska skapelser, alla med bra tryck i. Tyskarna Werner Schmacks, Hans Herbert Klinger var de riktiga oraklen beträffande hornhögtalare.
Till en bra högtalarlåda måste man ha en bra drivare, högtalarelement. Isophon, JB Lansing och Sinus var stora i branschen. Även Philips hade en del populära högtalarprodukter. Tyvärr kostade drivarna ofta ganska mycket pengar. Det var viktigt att låda och drivare passade ihop. Lådans uppgift var enkelt uttryckt att överföra högtalarkonens rörelser till den omgivande luften på ett effektivt och välljudande sätt.
Ofta kunde man med en väl utformad låda använda ett billigare högtalarelement och ändå få det att låta ganska bra. En dålig lådkonstruktion kunde däremot inte ett aldrig så bra högtalarelement rå på.
|
